Lycka till

kanske var ett olyckligt ordval när jag fick reda på att han som jag tror är mannen i mitt liv träffar någon annan. Nu är det ju inte så allvarligt som det låter, han som jag tror är mannen i mitt liv har inte kommit på det själv ännu nämligen. Vi har bara träffats ett fåtal gånger och eftersom jag är som jag är så använde jag taktiken "spela oitresserad så kommer det att bli bra det här". Det funkar inte alls kan jag meddela. Sen när jag tar mitt förnuft till fånga och försöker tala om vad det är jag vill på ett väldigt diskret sätt (man vill ju inte göra bort sej eller hur?) så är det försent. Ja men det är väl bra, vänta tills det är försent så behöver man ju inte ändra nåt i sitt liv för det är ganska otäckt det också, bäst att låta det vara som det har varit nu i alldeles för många år. Äta frukost framför datorn för då slipper man se den tomma stolen mittemot, sätta på radion eller tvn för att få lite sällskap, prata i telefon med sina vänner (som är alldeles för få och för "nära")för att få tiden att gå, träna bort ångesten och desperationen med hårda pass på gruppträningen, surfa runt och läsa bloggar och spela meningslösa spel på internet. Och jobba, det måste man göra också för att få pengar så att man kan få det här ganska meningslösa livet att gå runt. Lyssanr på musik i min mp3 för att försöka stänga av tankarna som snurrar runt runt. Jag har hört allt det där förut, lägg av! skulle jag vilja säga till min stackars hjärna. Läser i tidningar om hur man ska hitta kärleken och det viktigaste är att älska sej själv. Jo men det gör jag! Jag är jättebra, verkligen. Den stora depressionen ligger bara ett misslyckande bort, det gäller att hålla tungan rätt i munnen så att man inte halkar och ramlar ner i det där djupa hålet som jag är så rädd för. Tappa inte greppet, släpp inte taget. Intala dej själv att allt är bra, att allt kommer att lösa sej. För det gör det ju förr eller senare. Risken är bara att det är försent. Försent för det där perfekta familjelivet med villa volvo vovve och två små söta barn. 40-årskris, jag??? Jo det är väl precis vad det är, det är bara att acceptera. Kan man få backa tiden och börja om? Ta nya tag, inte vara så feg och våga kasta sej ut i livet. Det vore skönt att ha nån som är lojal, som alltid står bakom och stöttar när det är jobbigt, att få slippa pusha sej själv till att "det här klarar du av" utan att istälelt få höra det från nån annan. Mina vänner ser mej som stark, som en som klarar motgångar och inte låter sej nedslås. Jag är positiv till min läggning, jag har koll på läget, jag är van att fatta beslut, att ha koll på ekonomin, huset, bilen och allt annat. Men jag vill inte längre, jag vill dela livet med nån annan. Frågan är bara var jag hittar honom och hur jag ska våga när han väl står där?

Nä jag är inte bitter:) Bara lite besviken på att det var såhär det skulle bli då när jag tog beslutet för längesedan att lämna mitt ex. Jag trodde det skulle vara lättare, att jag skulle hitta min själsfrände och att det skulle vara vi för resten av livet. Jag tror på den stora kärleken trots allt.