Fick

den alldeles lysande idén att jag skulle damma av min stackars bortglömda blogg.... Som vanligt kunde jag inte logga in eftersom jag hade glömt lösenordet OCH användarnamnet. Sånt kan man ju få hjälp med som tur är! Undrar hur det ska gå den dan jag byter dator (och det närmar sej, tro mej)? Jag kommer inte att hitta mina favoritsidor eller inloggningar eller nåt tror jag. Lägga in e-postkonton, banken och allt annat viktigt kommer att bli en lång historia tror jag.....

Hänt sen sist då? Inte mycket eller det kanske är just det det har. I vilket fall så rullar ju det på med jobb o träning o annat skoj.

Läste på AB att elpriset var rekordhögt idag. Tur att man har bundit:) Tycker bara att det är konstigt att det ska behöva bli "kris" för att det blir några minusgrader. Det blir det varje vinter, vi bor i Sverige! Så fort det blir lite snö så blir det trafikkaos. Samma sak där, vi bor i Sverige! Det blir snö och kallt varje år, det är inget nytt. Det konstiga är att så många verkar glömma av det från år till år.

Idag bestämde jag mej helt säkert för att inte ta vaccinet mot svininfluensan. Det är möjligt att jag får lida för det senare men jag tycker att den här influensan har blivit nån slags hype. Tror inte riktigt på den så att säga. På mitt jobb vet jag en (1) som har haft den. Man kan tycka att den personen borde smittat ner hela bygget eftersom insjuknandet sker hastigt och personen ifråga var med på ett avdelningsmöte på förmiddagen och gick hem efter det, men vad jag vet så har ingen mer blivit smittad.

Så, detta får bli en (bra?) början på mitt nygamla bloggande. Har inte läst mina gamla poster och kommer inte ihåg mycket av det. Selektivt minne är fint:)

Ha de gott!

Är

Karatefull. Eller nåt liknande. Imponerade på mej själv när jag lyckades logga in till min blogg. Måste sluta med detta fyllebloggande. Eller hur? Det tog nog en halvtimme efter att jag hade kommit hem innan jag hade slutat skratta. Nu är jag bara full och dum och ska sova. Snart. Ja jävlar. Men kul var det :D

Varför,

varför, varför.....
Visste ni att Scotts säljer stringtrosor för 110:-. Skulle aldrig betala det för att ha Scotts tryckt på den lilla "stjärtlappen" :)
Var faktiskt tvungen att gå in o kolla deras hemsida och jo man kan handla där också...Insåg när jag läste på deras blogg att folk åker LÅNGT för att lyssna på dom. Inte konstigt att det var många som man inte kände igen i parken ikväll då. Jag menar, jag bor ju i en byhåla och det brukar märkas:) Anyway, jag gick hem ganska tidigt för det är inte riktigt min grej med folkpark. Buggar inte och tycker inte om att dansa "styrdans" och jag antar att det syns för jag lyckas med konststycket att inte bli uppbjuden. Ser väl fruktansvärt avvisande ut för jag tycker inte om när det är massa människor som går omkring och ser ut som att dom är på "jakt". Det är många som har något galet i blicken... Tycker om att skutta runt till det som vi gamlingar kallar disco men som idag väl heter house. Gjorde ett försök i det såkallade "discotältet" men herregud, det går ju inte att dansa på en grusplan heller. Klackarna far ju hit och dit så man ser väl ut som att man är sketfull. Sen blir det ju inte bättre av att ungomarna vänder när dom får se ett gäng tanter där. Man vill ju inte ta ifrån barnen sina nöjen. Vi gamlingar kan ju gå till öltältet gubevars.
Nu ska jag sova. Gött att komma i säng "tidigt" fast man varit ute och dansat :)

Oooops.....

Fick en släng av dåligt samvete.... kom på att jag har styrt och ställt på jobbet och jag tror att det blir jag som får mest ut av det hela. Eller snarare så kom jag lindrigast undan när vi delade upp ansvaret efter kollegan som har blivit omplacerad såhär i besparingstider. Å andra sidan är det ju upp till vem som helst att protestera eller hur!? Bara för att jag hade ett förslag och ingen av mina kollagor hade ägnat en tanke åt hur vi skulle göra så måste det inte bli som jag säger....eller måste det? Är jag kanske mer manipulativ än jag tror? För visst är det en skön känsla att ha en plan och sen få igenom den? Ända tills det där dåliga samvetet slår till på en lat söndagseftermiddag. Kanske skulle varit mer aktiv och inte slöat i soffan och tänkt för mycket. Igen. Jaja sånt är mitt liv och det är bara jag som kan ändra på det. Antingen får jag tro mer på mej själv eller så får jag bli mer ödmjuk på jobbet. Svårt.

Och

så var det ett par saker till....Det här med sommartid. Till vilken nytta? Jag blir bara trött och desillusionerad när tiden skall ställas om. Varför? Skulle må så mycket bättre om man inte var tvungen att ändra tiden en timme hit eller dit. Åååå det är så skönt när det blir ljusare på kvällen säger en del. Men vadå? säger jag. Dygnet blir inte längre och ljusare på kvällen är det ju typ ändå. I juni är det väl ljust i stort sett dygnet runt? Så varför?
Sen var det det här med att ändra i gamla inlägg. Har till min fasa upptäckt en del stavfel i några gamla inlägg. Jag vill ändra. Orka.

Ironi

eller, nä jag vet inte. Har varit ute och dansat. På landet men ändå ett ställe med två dansgolv. Det lilla hade bra musik men där ville inte mina två "coola" kompisar dansa. Dom föredrog av nån konstig anledning det stora golvet med schlagermusiken. Ja jösses va kul med cara mia och la voix och sånt. Visserligen dansade jag på det lilla en hel del men man känner sej lite ensam bland alla unga pojkar och flickor som står där. Är ju snart 40 och vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för att få dansa till den musiken som jag tycker om. Det blir väl till att bita ihop och försöka ha kul på egen hand eller stanna hemma och plugga in mp3lurarna i öronen och svänga runt tillsammans med dammsugaren eller nåt framöver. Låter jag gnällig? Jamen herregud, varför inte?

Lycka till

kanske var ett olyckligt ordval när jag fick reda på att han som jag tror är mannen i mitt liv träffar någon annan. Nu är det ju inte så allvarligt som det låter, han som jag tror är mannen i mitt liv har inte kommit på det själv ännu nämligen. Vi har bara träffats ett fåtal gånger och eftersom jag är som jag är så använde jag taktiken "spela oitresserad så kommer det att bli bra det här". Det funkar inte alls kan jag meddela. Sen när jag tar mitt förnuft till fånga och försöker tala om vad det är jag vill på ett väldigt diskret sätt (man vill ju inte göra bort sej eller hur?) så är det försent. Ja men det är väl bra, vänta tills det är försent så behöver man ju inte ändra nåt i sitt liv för det är ganska otäckt det också, bäst att låta det vara som det har varit nu i alldeles för många år. Äta frukost framför datorn för då slipper man se den tomma stolen mittemot, sätta på radion eller tvn för att få lite sällskap, prata i telefon med sina vänner (som är alldeles för få och för "nära")för att få tiden att gå, träna bort ångesten och desperationen med hårda pass på gruppträningen, surfa runt och läsa bloggar och spela meningslösa spel på internet. Och jobba, det måste man göra också för att få pengar så att man kan få det här ganska meningslösa livet att gå runt. Lyssanr på musik i min mp3 för att försöka stänga av tankarna som snurrar runt runt. Jag har hört allt det där förut, lägg av! skulle jag vilja säga till min stackars hjärna. Läser i tidningar om hur man ska hitta kärleken och det viktigaste är att älska sej själv. Jo men det gör jag! Jag är jättebra, verkligen. Den stora depressionen ligger bara ett misslyckande bort, det gäller att hålla tungan rätt i munnen så att man inte halkar och ramlar ner i det där djupa hålet som jag är så rädd för. Tappa inte greppet, släpp inte taget. Intala dej själv att allt är bra, att allt kommer att lösa sej. För det gör det ju förr eller senare. Risken är bara att det är försent. Försent för det där perfekta familjelivet med villa volvo vovve och två små söta barn. 40-årskris, jag??? Jo det är väl precis vad det är, det är bara att acceptera. Kan man få backa tiden och börja om? Ta nya tag, inte vara så feg och våga kasta sej ut i livet. Det vore skönt att ha nån som är lojal, som alltid står bakom och stöttar när det är jobbigt, att få slippa pusha sej själv till att "det här klarar du av" utan att istälelt få höra det från nån annan. Mina vänner ser mej som stark, som en som klarar motgångar och inte låter sej nedslås. Jag är positiv till min läggning, jag har koll på läget, jag är van att fatta beslut, att ha koll på ekonomin, huset, bilen och allt annat. Men jag vill inte längre, jag vill dela livet med nån annan. Frågan är bara var jag hittar honom och hur jag ska våga när han väl står där?

Nä jag är inte bitter:) Bara lite besviken på att det var såhär det skulle bli då när jag tog beslutet för längesedan att lämna mitt ex. Jag trodde det skulle vara lättare, att jag skulle hitta min själsfrände och att det skulle vara vi för resten av livet. Jag tror på den stora kärleken trots allt.