Men

iallafall...såhär då va. En är förmodligen intresserad men lika feg som jag, en var tvungen att gå och kissa och en vill men är alldeles för ung för att det ska kännas riktigt bekvämt. Och mina så kallade kompisar är inte helt ärliga och snälla vilket resulterar i telefonsamtal som jag inte vill svara på....Och vad jag vill? Ja det verkar vara oerhört svårflörtat där om man säger så. Nu vill jag bara nyktra till, vakna nångång på söndag förmiddag och vara utvilad och inte bakfull. Verkligheten blir väl en helt annan som vanligt. Vaknar vid fem, mår inte bra men inte så dåligt heller, hela dagen går utan att jag får nåt gjort, är rastlös men lat (trött? otålig? otillfredsställd?)När ska jag få leva då? Det är inte bra men inte dåligt heller, det bara är.....och jag har kommit fram till att det inte är tillräckligt men vet inte vad jag ska göra åt det riktigt. Så hör upp! Här finns en riktigt kalaspingla i sina bästa år som faktiskt inte vill vara singel längre men som tycker att livet som jag lever idag på nåt konstigt sätt inte har plats för nån mer. Hur i hela helvetet löser man det?! Vill men ändå inte. Ibland tycker jag inte om mej själv. Ja som nu då när jag kommer hem efter en halvbra utekväll och inte är riktigt nykter. Klart att jag kunde tagit med den unge gossen hem och haft lite kul men det leder ingen vart så varför ens göra sej besväret? Fyfan vilken jobbig människa jag är. Och hade det inte varit för att jag vet att ingen läser detta så hade jag inte skrivit detta heller. Kräks över mej själv och det patetiska, ynkliga liv detta har blivit. Och jag har nog mej själv att skylla ändå? Eller är det "alla andra" som inte fattar vad det är dom missar? Usch och fy på mej, nu ska jag sova och vakna som en bättre människa. Snart.